Här sitter jag, rakt upp och ner på en vit trästol. Tuggar på allt för många tuggummin och har en massa saker som snurrar runt i min hjärna. I öronen har jag Athena Farrokhzads sommarprat från förra året. Något väldigt viktigt pratar hon om. Men jag tänker inte avslöja, för ni får lyssna själva, jag lovar att det är värt den timme det tar. För mig är det andra timmen jag slösar på samma sommarprat, om det nu ens ska kallas för slöseri med tid.

 

Jag heter Klara Victoria Lundström och blir myndig i december. Blond, blåögd och jävligt priviligerad. Jag är svensk, uppfödd i en medelklassfamilj mot lägre överklass med båda mina föräldrar vid min sida, dessutom en syster nästan precis ett år och fyra månader yngre än mig. Idag är jag en månad från att påbörja mitt sista år på Kunskapsgymnasiet i Västerås. 

 

Det jag vill i livet är att lyckas, på det sätt jag vill lyckas. Jag vill ha jämställdhet och leva i en värld utan rasism och krig. Jag är feminist och antirasist. För det finns ingen skillnad mellan människa och männska. Rädsla föder rasism, rädsla är rasism. Att vara priviligerad och bosatt i en villa i Västerås och att behöva fly från sitt hem och med största sannolikhet dö för att ens hem är förstört eller hotas att förstöras. Jag äter eller använder inte något animaliskt för jag vill inte stödja våld av djur och stora kedjor som tjänar tonvis med pengar på grund av all kött- och mjölkkonsumtion i världen som förstör miljön. Samtidigt dör tusentals människor i Medelhavet, som jag för ungefär två veckor sedan åkte racerbåt över, för att snorkla i det klara vattnet. I det blåa havet, där hundratusentals åker varje år för att sola och bada, dör människor i. Vi lever i olika världar.

 

Medan jag kan säga att jag är smått kär i Ted och Lily i how i met your mother, eller att mina föräldrar betalar ca 6000 kr varje år för att jag ska kunna utöva den sport jag älskar, ridning. Att jag kan säga att jag tjänar 16 200 kr om året, bara genom mitt studiebidrag och de extra pengar mina föräldrar ger mig för att jag ska köpa kläder själv. Samtidigt tjänar tiggarna som sitter på gatorna några kronor om dagen, och ändå hatar en stor del av den svenska befolkningen dessa människor. Det finns ingen skillnad mellan människor och människor, det finns skillnad mellan människor och människor.

 

Jag är kvinna, jag har en vagina. Flera gånger under högstadiet, i hemkunskapssalen fick jag höra att jag passade bra i köket. Går jag själv längst ån är jag rädd, går jag ensam i mörktet är jag rädd. Går jag på bilvägen i mörkret är jag fortfarande rädd. Jag är kvinna och det finns inget land som är jämställt. Min första favoritfärg var gul, men ett tag var den rosa, för det skulle ju vara så. Jag lekte aldrig med bebisdockor, för det var inte kul att leka mamma. Att klättra var kul tyckte jag, och att leka med bilar var något jag länge drömde om. Patriarkatet. 

 

Mitt hjärta sitter till vänster, precis som alla andras hjärtan. Men det är inte det jag menar. Min spotifylista består av en del män, och de tänkte jag inte lyfta, även fast de gör det de gör bra. Andra jag lyssnar på är Beatrice Eli, Alina Devecerski, Veronica Maggio och en helt ny person i min lista, sen igår, Silvana Imam. Min dröm är en dag att leva i en värld, som jag tycker om. En värld där alla eller ingen har pengar, en värld där ingen skiljer på kön, sexualitet eller nationalitet. En värld där allt är perfekt. Ett liv värt att leva. Det är just därför jag kan säga, att jag inte är jämställdist för att jag inte tycker att fokuset ska ligga på kvinnan, att jag inte ser färg för att skriva över att det skriker rasist över mig. Att tre ord jag kan beskriva mig med är feminist, vänsterextremist och antirasist. Även fast jag än inte har modet att visa allt utåt.